Kultur krockar

Singaporeanerna

26 12 2008

Även om man får en förståelse för hur det känns

att vara “annorlunda” i en annars homogen

kultur, när man bor utomlands, så tycker jag

inte att min förståelse för den kinesiska

majoriteten här i Singapore ökar så mycket med

tiden. Nu senast igår bevittnade vi ett 5-års

kalas på nära håll, det var på vår grillplats här

hemma där vi hade hyrt grillen bredvid deras

kalas.

Vad gör man på juldagen i Singapore om inte

man grillar och badar?

Medan vi väntade på biffarna så kunde man inte

utan att förundras över detta 5-års kalas (fast

att vi sett det så många gånger förut). Kalaset

består utav cirka 30 personer, varav 28 var

vuxna, en bebis och den till tänderna uppklädda

lilla flickan. Hon var enda barnet på sitt eget

kalas, först hade hon lite kul med sina

ballonger, men allteftersom festen fortgick och

hon fortfarande inte fick någon uppmärksamhet

från de vuxna, så sneglade hon på vår barnrika

fest.

Fokus ligger på maten som man beställer på

catering, flickan får presenter som föräldrarna

stoppar undan i stora påsar UTAN att öppna

dem. Man öppnar alltid presenterna efter

kalaset för att inte verka girig och för att inte

genera givaren. Så tråkigt för barnen, tycker vi.

 

Fast jag har flera svenska kompisar som inte

heller öppnar sina presenter förrän efter festen,

men då gäller det såklart vuxna. Men vem vet

om det sprider sig till barnen…

Nästa stora event på Singaporeanska fester är

kakan och den symboliserar mycket, det är

tjusig på utsidan men smakar ofta inte gott, alt.

är äcklig, alt. är för söt, alt. är smaklös, alt.

jätteäcklig….

På dessa kalasen sitter folk ganska tysta, ingen

alkohol förekommer och man chockas över hur

tråkigt huvudpersonen verkar ha. Inte konstigt

att hon hellre varit på vår grillfest, med Lennart

från Heidelberg som rusar runt i gul Byggar Bob

hjälm, Zacharias som jagar runt med en

leksaksmotorsåg från “Bosch” (tyskarnas

arbetsplats), Celia på trehjulingen, Sally som

springer i och ur poolen och Nele från

Heidelberg som äter mango.

Silke min tyska kompis säger att dom aldrig mer

kommer att gå på bröllop här, hon berättar att

alla ser likadana ut.

Först bjuder man så många att ingen känner

varandra inte heller brudparet känner gästerna

(tex föräldrarnas affärsbekanta). Vi vet bröllop

där dom varit 1000 gäster ett annat med 750!

Festen firas på lyxhotell och gästerna förväntas

ta reda på hur mycket varje kuvert kostar, sen

lägger man den summan och eventuellt lite

extra i ett kuvert för att täcka omkostnaderna

för festen. När man kommer till festen sitter en

moster och bockar av alla på en lista så att dom

säkert betalar, inga presenter för övrigt.

Sen pågår middagen i cirka två timmar, tal

förekommer knappt, för Singaporeanerna är för

blyga för att prata inför så mycket folk (!!),

förutom en cool Singaporeansk tjej som vi

känner som höll det enda talet på son

brorsdotters bröllop inför 1000 gäster. Vi blev

inbjudna men det kändes lite avlägset att gå på

Patrichs kollegas frus brors dotters

bröllop!!!    Folk känner inte varandra och det

förkommer ingen dans. Det är verkligen bara en

sorts kort uppvisning.

 

Jag bara undrar vem det är till för? Lilla

femåringen som inte hade någon att leka med på

sitt kalas, bröllopen där brudparen sitter stela i

två timmar och äter. That’s it!

 

Troligtvis kommer jag aldrig att förstå mig på

detta.

Äktenskap

22 04 2008

Idag har jag varit på hälsokontroll och då ställdes det många frågor, en del kunde jag svara på men många föreföll helt onödiga.
Jag förstår dock att mitt civilstånd skulle in i loggorna, det är ju ingen konstig fråga, men hör här hur den förvirrade konversationen utvecklades:
Detta föregicks utav att jag kryssat i “married” i deras formulär.
1. Hur länge har du varit gift?
Snart ett år.
2. Hur gammal är du?
30+ (jag säger min ålder)
3. Planerar ni att skaffa barn?
Vi har tre barn.
4. Jaha, så du är omgift?
Nej, jag har bara gift mig en gång.
5. Men, vem är pappa till barnen?
Min man.
6. Är det samma pappa till alla tre?
Yes.
7. Då skrattar hon oförstående och skakar förvirrat på huvudet och frågar när jag träffade min man?
För 10 år sedan.
8. Ja, men då skriver jag 10 i rutan för äktenskap.
Jaha, säger jag och skrattar oförstående och skakar förvirrat på huvudet……

 

PS! ber om ursäkt för att texten är så ihoptryckt, det går inte att ändra!
 

Same, same – but different

9 08 2007

Naturligtvis är mycket olikt i Singapore jämfört med hemma.
Dom stora sakerna lägger man ju märke till direkt.
Vänstertrafik, medeltemperatur på 33 grader, massa kineser överallt…
Men ibland är det dom där små sakerna som man snubblar över i vardagen som
visar på olikheterna.
Typ “Same, same – but different”.Här kommer en liten lista på några detaljer jag noterat: 1. I Singapore väntar bussarna med att köra ut i trafiken tills gatan
är tom och det faktiskt inte kommer några bilar.
Hemma i Sverige får man slänga sig på bromsen när busschauffören tycker han är klar
vid busshållplatsen.2. I Singapore är alla dödsannonser i tidningen försedda med en liten bild på den avlidna.3. När man går till läkaren i Singapore får man medicinen direkt.
Man behöver inte köa igen på ett apotek.

4. På Singapores bibliotek får man bara låna 8 böcker i taget.
Hemma i sverige kan man ju nästan tömma en halv avdelning om man känner för det och har ett släp med sig.

 

5. När man köper en kyckling på snabbköpet i Singapore hänger huvudet kvar.

6. I Singapore blir dom konfunderade när man lämnar dricks. Dom tror att man räknat fel.

7. I Singapore meddelar taxiväxeln registreringsnumret på bilen som kommer och hämtar upp en.

8. I Singapore är det förbjudet att prata i mobil utan handsfree när man kör bil.

9. I Singapore är det förbjudet att visa “affection in public”, dvs kramas, pussas etc.
(Detta var jag tvungen att förklara för Lotte på ett tidigt stadium.)

 

10. I Singapore är följande presenter tabu:
 a) Klockor. Antyder att det är snart dags för graven för mottagaren
 b) Näsdukar. Förnippas med tårfyllda avsked.
 c) Paraply. Förknippas med missöde

…to be continued…

Gihm Moh wet market

9 08 2007

Mat är ju på tapeten i alla familjer dagligen och asiatisk mat är ju inget som undgått någon i Sverige de senaste åren. Själv tycker jag att lunch, middagar och mellanmål funkar fint. Men min svenska frukost kan jag sakna. Speciellt (och nu vattnas det i munnen) filmjölk med müsli från Willy´s, hemlagat morotsbröd med Grevé-ost (vi måste köpa en ugn) och hör och häpna gott te. Har bara hittat konstiga, äckliga tesmaker så här långt. Men så fort containern kommer anländer mitt telager, måtte våra grejer komma snart!Nu har vi varit här i en månad och jag tycker att det börjar bli dags att variera matsedeln en aning. Kyckling, grönsaker och ris i all ära, men jag vill lära mig något nytt.Man kanske kan tro att det singaporeanska köket inte skulle vara varierat, men problemet är snarare det omvända. Det är svårt att välja. Ikväll var vi på sushirestaurang och alla barnen åt både sushi och yakitorispett. Dom är för söta när dom sitter och trixar med sina pinnar och sin soya. Där är väl en bit kvar tills bordsskicket är godkänt, så mycket få jag väl erkänna!Idag var jag på marknaden igen, ensam västerlänning som vanligt bland alla asiater. Fast Singapore fyller 42 år idag och det är nationell helgdag, därför var en del stånd och affärer stängda.Jag förstår varför västerlänningarna går till de stora affärskedjorna istället. Marknaden ställer krav på oss som jag undrar om jag någonsin kommer att kunna leva upp till? Jag gillar verkligen att handla där men jag är enormt begränsad….när jag handlar grönsaker känns det fint att handla progressivt. Jag stoppar gärna konstiga grönsaker i min kycklinggryta.

Alla torkade saker, alla kanderade frukter som jag inte känner igen, alla färska frukter, färgglada med konstiga skal, hur äter man dessa? 80-90% av allt jag ser på marknaden vet jag inte hur-när-var-om man äter??

Lite svårare är det i fiskdisken, hur tillagar man dessa fiskar, det kan säkert bli ett fantastiskt resultat, men hur?

Ännu mindre känner jag för att experimentera vid köttdisken, jag tillagar inte djur som jag inte känner igen…..jag är väldigt konservativ i detta avseendet.

Kanske kan jag lära mig mer av en filipinsk maid?

Säkert va? Kanske kan jag komma ner till 75%?

Reproduktion

11 09 2007

Blogg 11 septemberSå var det bevisat, det är inte nyttigt för unga människor att bo hemma hos föräldrarna (inget privatliv), plugga koncentrerat och hårt på universitetet (så att man inte hinner vara social/festa), skaffa sig en så bra utbildning att man får ett bra jobb, dvs att arbeta så hårt att man återigen inte hinner med ett socialt liv/nöjen (inte tid till käresta, eller till att ens träffa någon).Detta är ett stort problem i Singapore! Trots att dom är det andra mest befolkningstätaste landet i världen!Tur att de flesta av oss svenskar inte är såhär nitiska.

Hittade en folder på bibblan idag…….läs nedan.

Ryktet säger att det finns 40-åringar som aldrig varit på date, dom vet överhuvudtaget inte hur man ska närma sig det motsatta könet. Vem har lust att träffa en människa som lever på och för sitt jobb, och vant sig vid att arbeta över till 22.00 varje kväll? Vad ska man prata om när man tråkat ut sin bordsdam/herre med allt vad man gör på jobbet om livet inte innehåller något annat intressant?

Eftersom  premiärminister Lee Hsien Loong  har bestämmt att befolkningen ska öka med 2 miljoner på, tror att det var 5-10 år, (nu är dom ca 4 miljoner) så är det en tuff uppgift. Landet har en fantastisk tillväxt 10% om året i snitt, vi har väl 1-1½% ett bra år i Sverige när vindarna blåser på rätt håll och du ser till att inte vabba för mycket!

Så vad gör man med dessa högutbildade, högpresterande, ensamma människor?

Can, can do, som man säger här, och så inrättar man en statlig “Social Development Unit” som med statliga medel ser till att folk lär sig umgås med motsatta könet och helst bildar familj, se: skaffar fler singaporeaner till samhället.

Besök deras hemsida på:

www.LoveByte.org.sg

Staten anordnar alltså olika aktiviteter för att folk överhuvudtaget ska kunna träffas och sen under avslappnade former med viss hjälp kanske till och med lära känna varandra.

Man kan försöka med “Social Wellness Program”, “activities and services that helps you to develop your body, mind and heart.”

Sen har vi ju såklart “computer matchmaking” men det har vi ju många bevis på att det fungerar bra även i Sverige. Eller hur?

Det är nog killarna som är trögast, för hur kan man vara så insnöad på jobb, jobb när tjejerna är såhär söta?

Har ännu inte sett en enda snygg kines…….Patrich tycker väl det är lugnast så. Det blev inte São Paulo……kanske lika bra det, nu när vi har gift oss och allting!

Besos//Lotte

PS: Ha, ha, ha… tjejen på bilden är bara hälften så snygg som pumorna på mitt kontor // Patrich

PPS: Menar du hon i joggingbrallorna eller Per-Ove?//L

FÖR LÅNG! 

Singaporeanskorna är chicka! Värre är det med mig!

Det går inte så bra för mig att spegla mig här i asien.

Man bör inte vara 178 centimeter om man vill kolla frisyr eller make up.

Bäst att köra på gamla vanliga stilen med hästsvans och försvarets hudsalva på munnen.

Jag har en kompis som heter Anne Marie, hon bor i huset bredvid oss i samma condo med sin man Fréderíc och barnen Ugó och Manon. Vi har träffats ganska mycket och jag gillar verkligen henne. Våra barn leker med Ugó (lillasystern är bara 1 år) och våra män har liknande humor. Hennes man bygger tunnelbana här i Singapore.

Dom har precis varit i Frankrike för att fira jul. Hon kom tillbaka med fransk choklad till mig och undrade när vi kunde träffas för att äta gåslevern som dom tagit med sig hit! Det ska vi göra den 26 januari.

Idag kom chockbeskedet!!!!!!!

Om två månader ska dom förflyttas, jag ville inte tro att det var sant, Jennifer är kompis med deras maid (Cherry) och det var hon som förtvivlad hade berättat för Jennifer! Nu står Cherrys framtid skriven i stjärnorna. Jag ringde Anne Marie direkt och hon kom över. Hon tar beskedet med ro för sin egen del, men oroar sig för vart Cherry ska ta vägen. Hon är rädd för att inte hitta en familj som även kan garantera att hennes barn får medicin och sjukvård på Fillipinerna, vilket Anne Marie har gjort.

Familjen har tidigare bott i Hong Kong, Tanzania och nu Singapore, jag vet att livet här är rörligt och inte lika bestående som hemma. Ändå vill jag liksom inte inse att dom redan ska vidare. Vi kom hit nästan på samma dag i juli förra sommaren. Våra män har snart varit här i ett år på heltid, eftersom dom började i mars båda.

Nu ska dom till Sydafrika. Johannesburg. Anne Marie och jag har precis blivit vänner och vi ska till Kuala Lumpor tillsammans i februari och sen vill jag inte att dom ska försvinna.

NEEJJ!