Det visade sig vara ganska hårt att efter ett år i tropikerna (för Patrich) komma tillbaka till +5, blåst och kyla. Fem fingrar kvar att räkna tills pappa kommer hem, säger Zacharias.
Första veckan kunde han inte röra nacken, hade halsfluss-känningar och en avdomnad arm till på köpet. Min kompis Kristina berättade en gång för sina vänner i Costa Rica om Sverige och vårt klimat, dom bara skakade på huvudet och frågade helt oförstående:
-Varför bor ni där?
Jag kan verkligen förstå frågan, men himmaplan är himmaplan, det var kanske det Patrich tänkte när han åkte direkt till sitt älskade fotbollslag på Limhamnsfältet efter att ha landat i Svedala. Lite för tunnt klädd…kanske var det därför kroppen bara stelnade till?
På Cuba trodde mina kompisar på allvar att det fanns frysta människor på stan som stod fastfrusna som statyer ifall dom överraskats utav minusgrader!
Ja, ja jag ska väl inte klaga. Här är det sommar som vanligt och helgen har förflutit smärtfritt vid poolen med våra kompisar från Avignón och Heidelberg. Overkligt liv man lever, i det avseendet!
Det har dock varit en nederlagens vecka för mig personligen.
Jag finns ju nu med i loggorna på Raffles HR avdelning, men eftersom dom inte har några vakanser så lär det inte hända mycket där, där rök den drömmen. Risken fanns att jag skulle få ett jobb, sex kvällar i veckan…och hur skulle då vårt äktenskap fortskrida?? Aldrig träffas? Ingen hit.
Nästa nederlag är nobben på en spelning för presidenten som jag blev ”halvt lovad” eller i alla fall tillfrågad i december om, det var min kontakt som slarvat bort mitt visitkort och när jag undrade hur det gick, återkom hon efter att ha kollat med bokningskommitén och det var för sent. All security var redan på plats och inga ändringar fick göras. Jag var väl inte tillräckligt intressant för att hon skulle ta vara på mitt kort. Kärring! Inte tror man ett dyft på deras snack om en annan gång.
Hittade en bild på Google från den gamla goda tiden, miss you girls!!! (Annelie såklart!)
Jag har fallit till föga för ambassadörens frus önskan om att undervisa deras dotter i tvärflöjt, får ge mig, instumentalelever är inga problem att fixa, dessutom kommer dom hem till mig och en egen inkomst är högst välkommen! Har en pianoelev på väg in nästa vecka, men det ger ju inte det där suget i magen, spänningen som man är ute efter som småbarnsmossa. Det är som knark, jag har abstinens, måste ha det!
Det finns ett tillfälligt botemedel, att spela i kyrkan…lite kul, nu ska vi ha swingkväll, kyrkokören (som är ung och ok), norske kantorn som inte har swing som hemmaplan om man säger så (han säger det själv) och Johnny Cash-kopian som jobbar som assistent och så me. Vilket gäng. Men det svider lite, för jag hade ju som nyårslöfte till mej själv att ta betalt när jag spelar i Singapore (precis som jag gjort hemma de senaste 15 åren) och i kyrkan finns inga pengar. Böööööhh!
Skam den som ger sig……..
Förra söndagen åkte vi till Sentosa, men det regande så jag tog en liten omväg på ön, åkte till det hippa KM8, en
beachbar som är superhipp på söndagar (bara då).
Där stod en saxofonist i shorts med bar överkropp och småsolade till en tattuerad/piercad Dj(inte helt purung), ganska bra musik, på hög volym. Jag styrde in vagnen och de tre barnen, spannar, spadar och två väskor med sånt man släpar på till tre barn. Alla hippa 25-åringarna smålog emot mig. Jag beställde in ett glas Cola för 7½ dollar!!! Snart hade en indisk gentleman erbjudit oss stolar vid sitt bord och mera Cola till barnen.
Men jag hade siktet inställt på Dj’n och saxen, 10 minuter senare hade jag lämnat mitt visitkort till dessa båda, så vad gör man inte för att få lite fart på tillvaron??
Senaste kommentarer