Idag när vi låg och läste en saga innan Celia skulle sova middag så utbröt ett j-a oväsen cirka 50-75 meter från vår lägenhet.
Vilken hjärncell är det som saknas här i asien för att musiken ska kunna bli så osvängig och totalt orytmisk, nej detta är fel uttryckt inte orytmisk, jag menar att avsaknaden är total. Ingen puls, ingenting som får det att hänga ihop!
När man hör det traditionella trumkompet till den kinesiska lejondansen är det som om man kastat in trummorna i en torktumlare i 78 timmar och ut kommer dom sedan helt hjärnskadade.
Sporadiska trumslag, okontrollerade bankningar, jag blir galen utav denna oordning som inte säger NÅGOT överhuvudtaget musikaliskt.
Trumspelet är bara ackompanjemang till den teatraliska, atletiska lejondansen, men det finns inga motsättningar, varför har dom bara hoppat över en av musikens absoluta grundstenar? RYTM, för fan….det ena utesluter ju inte det andra!
Jag har sett lejondans i afrika, den ska jag inte skriva om då börjar jag gråta. Brasilien och rytmik ska vi inte heller prata om…….Rumban på Cuba innehåller samma grund akrobatik-dans-mimteater, trummorna och hela percussion familjen lever i ett eget universum med olika rytmiska himlakroppar som svävar, dom har en funktion, trummorna får med publiken i dramat och publiken blir engagerade–rör sig–. Rytmen kan ge livet mening till flera världsdelar, rytmen är givetvis en del utav religionen. Men så är inte fallet i detta land. Jo, förresten det finns gong-gongar och marimbor i religionen men dom svänger ju såklart inte!!!Men kanske är det därför som kineserna är så stiffa?? jag menar återigen trummorna för själva lejondansarna är Kung-Fu killar som är viga akrobater.
Man kan ju bara titta på kineserna, för det är den kinesiska kulturen jag klagar på, dom befolkar 75% utav Singapore, dom har inget ”movimiento” i sina rörelser, herregud en kille från Åkarp har ju mer sväng än 125 kineser tillsammans.
Singapore är underbart, så länge man inte är allt för kulturellt intresserad….eller sportsligt för den delen (då räknar jag inte F1 till sport).
Ännu har jag inte sett en kines dansa, dom som dansar här kommer från andra länder. Lejondansen borträknad, det är teater.
Måste nog snart gå på latinclub för att rensa hjärnan på dessa asiatiska, osexiga, rytmiskt fattiga upplevelser. Kanske kan Carlos Santana få mig på bättre humör på måndag?
Lite info, för rättvisans skull:
Lejondans”Det var en gång en ondskefull ande som terroriserade en liten by. Ingen i byn kunde finna ett sätt att besegra denna onda anden så till slut vände de sig till Lejonet för att be om hjälp. Lejonet beslutade sig att hjälpa byborna, och gick till attack mot anden.
Efter en hård kamp lyckades Lejonet skada och skrämma iväg den. Byborna blev utom sig av lycka och tänkte att nu skulle de få leva i frid, men den ondskefulla anden lät sig inte besegras så lätt utan lovade att hämnas nederlaget.
Tiden gick och så en dag, när Lejonet befann sig långt borta kom den tillbaka till byn. Skräcken spred sig men denna gång fanns inte Lejonet till undsättning. Den här gången var dock byborna kvick tänkta och med gemensamma krafter lät de, av bambu och tyg, konstruera en imitation av Lejonet.
Inuti lejonkonstruktionen befann sig två modiga män som samspelt imiterade Lejonets rörelser och beteende. Resten av byborna förde ett öronbedövande oväsen genom att slå på grytor och kastruller. När den onda anden såg detta Lejon och hörde det fruktansvärda oväsendet flydde det sin väg och sågs aldrig mer till. Byborna var dock oroliga för att anden än en gång skulle återvända så de fortsatte att genomföra denna ceremoni för att hålla alla onda andar för alltid borta från byn.”
Så lyder en av många myter om lejondansens ursprung och uppkomst.
Senaste kommentarer