img_6604.jpgNär min mamma varit här i tre veckor var hon hemmastadd med barnen, hemmet, Jennifer, Sallys skola, matmarknaden och vårt condo. Vi fyllde kylen och drog till Shanghai Patrich och jag. Patrich för att jobba – till 75%- underhålla mig 25% – jag för att turista och skriva klart spansktenta – till 100%.
Jag möttes av större kontraster än vad man ser i Singapore mellan gammalt och nytt. Rik och fattig, alla singaporeaner är ju välställda, ungefär som i norra Europa, det är fattigare i medelhavsländerna än vad det är här.
Så fattigdomen i Kina var slående, den tydliggjordes dessutom genom kontrasten mellan vårt flotta five star-hotell, innerstaden med kontor, shoppingcenter, restauranger och slummen utanför stan. Då visste man ändå att Shanghai är Kinas mest västerlänska stad, möjligtvis förutom Hong Kong, men det räknar kineserna inte riktigt son Kina ännu, verkar det som.
Efter första dagen skrev jag såhär:
Kontrasterna i Shanghai gör mig lite lätt illamående, vi har allt och ute på stan finns tiggade mammor med sina byxlösa bebisar (kinesiska barn har ju som bekant inte blöjor, utan hål i byxrumpan) jag klarar inte av att se dom i ögonen. Klumpen i halsen är supertjock!
Då har jag ändå sett en del i Brasilien, Afrika och Indien….
Min reaktion kan ha att göra med att nu var vi i ”the motherland” för Singaporeanerna, jag har sett kineser varje dag nu i fyra månader men de ”riktiga” kineserna har det absolut inte som den kinesiska majoriteten (70% kineser i Singapore) i Singapore.
Övertalade Patrich om att ta varsin stor resväska för att jag skulle kunna få med julklappar hem till barnen, en annan anledning var att kunna fylla väskorna med urväxta barnkläder. Känns lite fånigt att ge dom till stenrika singaporeaner (som för övrigt inte vill ha våra kläder som jag använt till tre kids). Hade en aning om fattigdomen i Kina. Lämnade tre kassar i templet som jag hoppas ska kunna komma någon behövande tillhanda. Inte för att det spelar någon roll i det stora hela, men jag kan inte slänga saker som kan användas.
Hade gärna adopterat en liten kinesiska efter vad jag sett och hört i Kina. Känner dock att jag måste kämpa rätt hårt för att räcka till åt de tre småttingarna vi redan har!
Alla som arbetar med adoption i Kina är statligt anställda och inför OS 2008 ska adoptionerna läggas på is för all arbetskraft behövs för att göra Beijing så snyggt och prydligt som möjligt inför nästa år.
Inga adoptioner innan 2009, hörde detta från en ex-pat familj som väntar på adoption!
Daniel, (heter egentligen något annat, detta är hans icke-kinesiska namn) (Patrich ska bli namngiven, få ett kinesiskt namn, för kunderna blir det lättast så, fick jag lära mig) Patrichs kollega pratar sig varm för sitt land, men jag ser genom hans propaganda, (har hört för mycket på Cuba), problemen är enorma i detta enorma land.
Det finns en obalans ibland folket, som han uttrycker det de som bor i städerna, med utbildning och arbeten följer reglerna och skaffar bara ett barn! Det finns risk för att förlora sitt arbete om man skulle få ett andra barn! Eftersom vissa kineser är extremt rika så finns det givetvis möjligheter för dessa att kringgå systemet, försäljningschefen på FMC har två söner!
Patrich har ännu inte vågat fråga honom hur det kan komma sig, Daniel vill inte säga något.
Om barnen är födda i Hong Kong kan man också få skaffa flera. Eller om båda föräldrarna är ensambarn…..Daniel suckar och berättar att han har en bror…fruktansvärt!!!
Medan befolkningen på landsbyggden inte klarar/inte bryr sig om detta. Barnen registreras inte, har inga rättigheter vad det gäller utbildning eller sjukvård. Dom finns helt enkelt inte!
Senaste kommentarer