Sommarlov

Tänk att man fortfarande kan relatera till ett ord som “sommarlov”, jag kommer förresten på att programmet “Sommar” på Sveriges Radio P1 måste ha börjat sändas eftersom det redan är juni månad. Ska kolla på deras hemsida, det kan man säkert ladda ner på ipoden.

Här är det alltså jag som har sommarlov och barnen går även nästa vecka i skolan innan vi åker på fredag till Sverige.
Igår var det “graduation” på jobbet eleverna lämnade “middle school” för att bege sig till “high school”, tur att vi har små barn så att våra barn slipper detta, dom ställer onödigt hårda krav på tonåringarna. Det är inte rktigt alla som orkar med detta heller.
Min skola där jag jobbar är ganska konservativ och man ser inte mycket till individen, jag som faktiskt undervisar i ett praktiskt ämne har väl aldrig jobbat så akademiskt tidigare. Undervisningen i Sverige är mer praktisk och sen är skolan mer familjär, men här drivs skolan som ett företag, och företag ska ju gå med vinst! Barnen på “middle school” är en siffra i leken.
Jag tror att det är helt annat för de små barnen som har sin klass att återvända till, då spelar läraren större roll, kemin mellan barnen och läraren blir det som avgör ifall det lyckas.
När jag själv gick i skolan på 70-80-talet så var det inte tal om någon speciellt bra musikundervisning, man sjöng lite och läraren på högstadiet var häftig, spelade i ett känt band, det räckte.
Men den undervisningen man har i musik i Singapore 2009 kanske har sin motsvarighet i Storbrittannien. Jag är inte imponerad, allt har varit väldigt styrt uppifrån och 90% av lektionerna har gått åt till att skrapa fram förutsättningar för att kunna sätta alla betygen som vi ska ge. Betygen är ett självändamål.
Jag önskar jag hade sagt detta till rektorn istället för här, men han är också en bricka i spelet så det finns inget han kan göra även om han hade velat.
Jag tror att jag måste jobba i svenska skolan. Synd att vi inte har en heltidsskola här i Singapore, men det finns inte riktigt underlag, de flesta vill att deras barn ska lära sig engelska.
Längtar efter att få tid med min spanska igen.

Paradiset i repris

Nu har vi haft några rätt trista veckor med mycket baciller…sjuka barn och ganska stressigt på jobbet för min del och en jobbig Indienresa för Patrichs del så nu ska det bli underbart att bara koppla av och göra INGET.

Vi packar vår gamla Volvo, kör 20 min till gränsen, fortsätter 2-3 timmar norrut i Malaysia till Mersing där vi tar en båt cirka 20-30 minuter, sen kommer vi hit:

Efter en vecka fylld med trista prov och förhör på jobbet, så känns det ok att det är helg….ha, ha, ha.
Lite plåster på såren för att man saknar de nära och kära i Sverige, för att man ibland hatar Singapore och inte orkar anpassa sig en minut till efter knäppa människor och för att man ibland önskar att ens barn fick gå på vårt underbara dagis i Limhamn och skola i Sverige.

Baciller

I normala fall har folk ganska mycket bacillskräck här och jag kan ju förstå det mycket väl, det frodas ju så mycket mer äckliga saker här i värmen än hemma i kylan.
Till exempel med nya svininfluensan (heter det så?) då blir folk lätt paranoida, jag stod och tog ut pengar i bankomaten och damen bredvid mig plockade upp en liten vit pappersnäsduk som hon använde för att knappa in sitt uttag. Eller kanske hon hade nåt jätteäckligt på sina egna fingrar som hon inte ville föra vidare…

Ensam hemma

Detta är första natten som jag ska sova själv i nya huset och då menar jag ensam med mina tre små barn. Dom sover alla nu och det borde jag också göra fast jag sitter här med bloggen!
Patrich är inte glad, han åker runt i Indien och senast fick jag ett argt sms där han skriver att han suttit i en bil i sex timmar. Några minter tidigare kom ett sms som löd: “Indien = damm, galen trafik, vegetarisk mat”.
Detta är ju inte precis Patrichs melodi…
bara dom nu har en bra chaufför och att allt går bra, han har fyra dagar kvar tills han kommer hem.
)
Yuni är ute och festar med kompisarna, det är Vesak Day (inte helt säker på vad det innebär) hon ska sova hos en kompis och kommer hem sent på söndag.

Återstår bara jag och de små, vi har haft mors dags fest med tårta från Ikea (jag blir sentimental av att gå på Ikea, allt påminner om hemma, men det är tjockt med kineser överallt) jag hade ingen aning om att det var mors dag, men alla tre hade fina alster med sig hem till mig i fredags som dom knåpat med i skolan. Detta sitter på hedersplats i köket.

Om 5 veckor åker vi

Är det i Malmö Folkets Park?

rätt svar: Farm art, Sungei.

Malmö känns exotiskt och fräscht, jag räknar ner till att åka hem på sommarlov!
Det finns ett starkt behov av ett avbrott från värmen. Barnen gråter när dom ska sätta sig i bilen, dom bränner sig på den lilla metallbiten på bältet och skriker AIRCON mamma!!

Forskaren

Okidoki, nu var vi ensamna hemma för första gången på en och en halv månad, nu är Catrin o Levi på väg till Changi för att komma hem till Stockholm (och våren…).
Catrin som är sociolog har varit här och jobbat på sin forskning om svenskhet och hur utlandskvinnor upplever det svenska och hur svenskornas liv förändras utav att emigrera. Så här uppfattar jag det hela, men det ska bli väldigt intressant att ta del utav hennes forskningsresultat. Catrin har varit ganska hemlighetsfull, eftersom alla som deltar ska få vara anonyma och svenskkollonin här i Singapore är ju inte större än att man kan lista ut det mesta om hon hade börjat snacka på.
Men jag får vänta på resultatet, jag har inte blivit regelrätt intervjuad, men efter tre veckor i vår familj kan hon ju själv dra sina slutsater om det mesta skulle jag tro.
Tidigare forskning har Catrin gjort i Santa Barbara och Tuscon, Usa och ska senare till Spanien.

Jag läser dessutom just nu en psykologiuppsats om hur expat kvinnornas identitet, självkänsla och hur jämställheten påverkas när man är medföljare till en man utskickad till Singapore.
Vi är heta just nu!! Verkligen i ropet skulle man kunna säga (ha, ha…).

Viet nam

Ännu har jag klarat mig utan att äta några ormar eller råtthjärnor för den delen. På en middag med Patrichs kollega, hans fru och deras son började han återigen prata om allt läskigt dom ätit tidigare i Vietnam. Men jag fick fisk, räkor, kokosnöt sallad, räkchips och nudlar- jättegott.

Till och med kyparen försäkrade mig efter Tams förfrågan om att det inte fanns någon orm på menyn.

Detta skrev jag för en månad sedan och jag minns denna kvällen. Speciellt minns jag Patrichs kollegas fru, hon var ganska kritisk emot hur hennes land fungerade. Hon menade att dom levde avskurna från omvärlden och berättade hur alla nyheter var censurerade för att få kommunisterna att framstå i en bättre dager. Hon hade också en skrämmande historia att komma med, hennes föräldrar hade lyckats fly till Usa efter att fadern tillbringat 11år i Vietnamesiskt fängelse. Detta eftersom han varit pilot i sydvietnamesiska armén och då varit på amerikanernas sida. När Thuy försökte fly, sjönk båten och hon räddades utav fiskare. Senare träffade hon sin man och stannade i landet. Dom har nu en 13-åring son och lever ett gott liv ekonomiskt sett, när vi träffade henne skulle hon precis avsluta en affär där hon sålde en sjötomt för att bygga femstjärniga hotell. Tror att hon skulle få sexsiffriga belopp i Us dollar.

Nåt av det sista hon berättade i bilen hem till vårt hotell, var hur hennes bror nästan drunknat där på båten som sjönk, men han hade vaknat upp på en val som räddat hans liv!
Vad ska man tro, varför skulle hon ljuga för mig? Det låter onekligen som en saga.

Llaves

Nu har vi precis hämtat alla nycklarna till vårt nya hus. I ett land med NOLL brottslighet var det enormt onödigt många nycklar.
Vi ska jobba en lång dag imorgon, jag har konsert med eleverna på kvällen sen kommer flyttgubbarna på fredag morgon. Alla våra saker är redan i kartonger, bubbelplast och wellpapp.
Gonatt!

Ledigheten övergår i vardag

Kom hem från Changi för en timme sedan, nu sitter mamma på planet emot Paris och sedan vidare till Köpenhamn. Tre veckor har gått fort, med flera resor och alla barnen hemma mer eller mindre hela hennes vistelse på påsklov.
Vi har varit på Gilli Trawangan i Indonesien och det var en drömdestination sedan 10 år. Förväntningarna uppfylldes!
Men imorgon när Annandag påsk avnjuts i Sverige är vi “back in buisness”. Nu när lunchboxarna är fyllda, skoluniformerna väntar rentvättade, mina pärmar och min “teacher planner” står i jobbväskan i hallen, så är det dags att krypa till kojs och försöka vila upp sig efter helgens fester. Snygga Marias 40-årsfest igår var ju häftig. Måste sova….god natt!

Matro

Vi befinner oss på en weekend för två i Ho Chi Min City eller Saigon som dom ännu kallar sin stad. Det finns massor att berätta, men efter frukosten var jag tvungen att leta upp en bild på den här fransmannen.
Vi njuter utav att kunna äta i lugn och ro, prata med varandra utan att bli avbrutna av 3-5-7-åringar!

Men en stackars japan och hans (?) franska fru kunde absolut inte äta i lugn och ro, detta orsakades av Patrich. Dom stirrade och smygtittade om vartannat på Patrich som var ganska full i skratt eftersom han förstod vad dom trodde…
Till slut kunde mannen inte hålla sig och frågade kyparna, dom bara log och fattade ingenting, jag log emot mannen och då tog han det som ett tecken, den oundvikliga frågan kom:

-Are you Jo Wilifried Tsonga?
Patrich svarade artigt, men vi började sen spekulera i om han skulle försöka svara “ja, det är jag”…..
jag tyckte att detta var roligt, men likheten mellan min man och Tsonga håller jag inte med om. Jag har tidigare skrivit om hur lik han är en ung Muhammed Ali, då kunde inte ens barnen se skillnaden, och dom lurar man inte så lätt.

Det är ju sannerligen roligare att bli tagen för en 10-15 år yngre tennisspelare än en 20-30 år äldre boxare.

Nu måste vi ut och göra SAIGON.

PS! Patrich envisades med att jag lägger upp en äkta bild utav honom. Här är den: